Låt mig klargöra detta nu: Jag gillar verkligen inte fotbollströjor. Även om jag anser mig vara en fotbollsfanatiker och har grundat en kvinnofokuserad fotbolls- och modeplattform Zine Season. Jag skulle hellre slänga Chelsea FC-halsduken över mina axlar (ett örnögd fynd i en sparsamhetsbutik i Berlin) eller skjuta mitt klubbkeps över mina flätor på väg till Stamford Bridge eller Sziget. Skjortorna passar mig besvärligt, eftersom jag är nästan sex meter lång, har små bröst, en väldefinierad midja och höfter. De är också mycket svårare att utforma och är mer tekniska i allmänhet, särskilt för någon som inte har använt jeans på nästan tio år. Istället för en fotbollströja är jag känd för att sätta Chelseablått i håret och garderoben. Faktum är att en av mina största vintagefynd var en CFC-skjortklänning från 90-talet. Gud förbjöd att någon annan skulle markera min Mansur Gavriel-hinkväska med en blå inredning.
Så årets världscup har varit en avslappnad anomali för mig både på och utanför planen. När England herrlag nådde sin första semifinal sedan 1990 (året innan jag föddes) och det faktum att jag ärligt kan säga att jag aldrig har använt så många fotbollströjor i mitt liv. Jag tror att jag ler mycket mer mot Nike England-kampanjen eftersom träningstoppens design är oväntat cool.
“Det var riktigt trevligt att ta fram min England-tröja-kollektion, med ett annorlunda utseende för varje spel”, säger Trisha Lewis, Romance FC-chef och frilansstylist när hon reflekterar över en minnesvärd månad full av fotbollsmemor. Och jag håller med, även om min egen t-shirtkollektion bara har utvidgats från totalsumman på en: en fransk skjorta som jag känner att jag aldrig kommer att kunna ha på mig, så underbart marinblå och minimalistisk som den är. (Jag är inte fransk). Jag kommer att visa det i mitt framtida hem.
